en tanke. Ett 20- tal överlyckliga 9-10 åringar springer omkring och sparkar boll som om det vore det bästa i världen. Vinst eller förlust spelar ingen som helst roll. Man täcker skrubbsår med plåster och skadan är som bortblåst. Ingen vill vila och alla vill göra mål, helst samtidigt. vi alla har varit där. Och det där kallar jag ren lycka, det är där lagandan verkligen existerar egentligen.

Jag saknar fotbollen. Att snöra på sig skorna ett par gånger i veckan var faktiskt otroligt kul, den där känslan man hade för fotbollen just då var bara underbar, allt var bara så himla kul. Tyvärr, så förblev det inte sådär tillslut. Jag trodde aldrig att vårt lag skulle försvinna på det där sättet som det gjorde. Det hände något med mitt kära BIK för knappt ett år sedan. Folk slutade komma på träningarna, det fanns väl annat som var viktigare (?). Det gick allt sämre, vi förlorade, det blev tråkigt... allt fler slutade. Och till slut så fick vi helt enkelt lägga ner. Jag testade i ett nytt lag här i Borås, men ingenting med fotbollen var kul längre. Jag liksom tappade det! Jag tänker skylla på BIK's tränare, jag lägger nästan hela skulden på dem. om jag får yttra mig, för det fick man nämligen inte för dem, och sa man något så skulle man skärpa till sig... Det går inte att ha fyra tränare som ger olika direktiv i ett lag med envisa brudar. TACK, det var skönt att få det sagt.


jag ville väl mest säga att jag saknar det, att sparka boll!
en vacker dag ska jag ut på plan igen, det är en sak som är säker!