Gick iväg på en lång lång lång powerwalk förut. lång enligt mig ligger på ca 1,5 timma. Med metallica i lurarna och solnedgången som utsikt så kände jag mig bättre till mods för varje steg jag tog. till slut så skuttade jag nästan fram och lyssnade på alldeles galen musik så folk måste trott att det var något slags psykfall som liksom hoppade framåt och flaxade med armarna något enormt. nu är det slut på bitterhet för ett tag tycker jag! det ligger inte i min natur att gå omkring och vara bitter. dä ä så dä ä!


titta så fint. jag kommer garanterat bo vid havet när jag skaffar familj (efter att jag rest jorden runt, utbildat mig och har mitt drömjobb, lär väl ta en sisådär 20 år till men drömma kan man)

annars så sitter jag här och är svinhungrig. Jag smet in på mitt rum för madison är på krigsstigen. skrikande barn är något av det värsta som finns. alltså sådana barn som låtsasskriker för att de vill ha något, för att de inte får göra något, för att de helt enkelt vill jävlas med sina föräldrar. Hon skriker aldrig på det viset åt mig, men så är jag ju inte hennes mamma eller pappa heller... jag blir bara helt tokig i huvudet. och den huvudvärk som höll mig vaken inatt sitter fortfarande i trots 2 alvedon. satäään. kommer sova som en sjögurka inatt. tjabbas!