lilla barnet är fortfarande snorigt. men nu tycker jag det inte är så äckligt längre, jag har blivit lite van redan. och jag tycker mest synd om henne. har fått springa in och ut ur hennes rum och smörja in med kräm på bröstkorgen för att luckra upp näsan och suga snor ur hennes näsa. gud vad det låter äckligt, men det har jag gjort i alla fall. och jag har fått gå omkring med henne tusen varv runt huset men jag tyckte fortfarande inte att det var jobbigt. tänk vad irriterande att vara så liten och trött och inte kunna säga riktigt hur man mår. att ha en barnvakt som gissar sig till allting istället för en mamma som vet exakt vad hon ska göra osv. men alldeles nyss när hon kom upp så sken hon upp som en sol och sa mitt namn heeelt korrekt. jag heter inte Manni längre, hon säger faktiskt malin helt perfekt. det räckte för min del. ett bevis på att jag är bra! för det är precis vad jag är. bra!