Idag var det dags att krama sönder Steph och säga hejdå på riktigt :( det kändes inte bra alls. Jag har kännt henne i nästan 5 månader nu. det känns som igår, men samtidigt så känns det som om jag kännt henne åtminstonde halva mitt liv. jag har träffat henne varje vecka oftast flera gånger sedan jag kom hit. vi har gjort mycket konstiga saker tillsammans. roliga saker. Vi har volontärat ihop. vi har suttit uppe halva nätter och bara pratat om allt mellan himmel och jord. vi har dansat oss sönder och samman ute på krogen många fredag och lördagkvällar. vi har suttit och skämtat om samma sak i timmar och skrattat så vi fått ont i magen. vi höll på att dö av skratt när hon körde på fel sida av vägen första gången vi lånade Phils bil. vi har suttit i gräset och solat för att vi inte haft något annat för oss. vi har åkt iväg till fotbollsarenan för att spana in Bunbury Phoenix spela fotboll ett par gånger. förra veckan liftade vi med ett pensionärspar från arenan för att vi inte kunde hitta till bussstationen som skulle ligga precis över gatan. vi har gjort flertalet biobesök och flertalet cafebesök. hon har helt enkelt tagit hand om mig sen jag kom hit, vi har upplevt fina Bunbury tillsammans, fan vi har till och med åkt på "stargazing"-kväll och tittat på Saturnus och vintergatan istället för att gå ut på krogen en lördagkväll. usch, det knyter sig nästan i magen på mig. jag höll mig från tårar ikväll i alla fall. jag vill inte gråta inför andra människor. vi har sagt att vi ska ses igen, och det tror jag vi kommer göra också. men just nu så kommer allt bara kännas tomt och konstigt. jag träffar nya vänner jag vet. men vissa är bara så speciella och kommer inte kunna ersättas på något sätt. att sibban tänker lämna gör inte saken bättre. de två bästa vännerna jag haft sen jag kom hit försvinner inom loppet av en vecka. det är deprimerande. jag ska sova och vakna upp till del 2 i mitt australienska liv. jag kan inte göra mycket annat just nu.