Något som alltid ska hända mig. Det är att konstiga människor skall börja prata med eller förfölja mig. som idag. Jag såg fram emot en härlig strandpromenad i solnedgången, eftersom det var solnedgång just så förstår ni säkert att den här stunden var fantastisk. planerade precis så jag skulle komma fram lagom till det var mörkt ute, eller ja inte kolsvart men ni hajar. Jag åkte in till stan idag nämligen, och solade sedan längre bort än vad jag brukar. ca 2 km är det kanske. Den lilla promenaden blir ganska så jobbig med tanke på att man går i sanden, plus att jag hade fyra påsar att bära. jättebra träning tänkte jag och började traska hemåt. Jag var väl lycklig i ungefär två minuter innan jag blev ikapp-promenerad av en australiensk turk. (det där lät som att jag askyr austrlienska turkar just, jag vet väl inte hur de är. men han var ju av den arten så då måste jag skriva det!) jag tyckte att jag gjorde klart för både honom och  mig själv att jag ville gå ensam. men NAE! han skulle förbannat gärna bära mina kassar också. Jag har grova problem och behöver gå till psykolog för att lära mig att säga N E J ! Men jag gjorde faktiskt flera försök till att få iväg den här faktistk 40-50 åriga mannen. till slut måste han ha fattat vinken när jag tackat nej till både middag, drinkar och frukost imorgon. eloge till mig och äckelgubben vände och gick sin väg.... men inte innan han försökt ge mig hans nummer så vi kunde mötas upp imorgon. han fattade dåligt. stackarn, han kan inte ha det lätt han. men han kan väl åtminstonde ge sig på någon i hans egen ålder?