jag minns den dagen jag fick reda på att Metallica skulle komma och spela i Australien, jag hade precis bestämt mig för att försöka stanna kvar här i detta underbara landet istället för att åka hem och min plan var att försöka få biljett till Sydney. Nu är det så att jag inte ska längre än Perth, men jag ska DIT! vad var det jag sa. HUUUH!? hade jag haft någon att göra high five med nu hade jag gjort det, men alla är på jobbet. eller så hade jag velat sitta med min kusin någonstans och kört in en näve med chips i munnen och höjt näven i luften och flinat oemotståndligt härligt. det är liksom vår grej. men, i alla fall. jag är lycklig. den här veckan har faktiskt inte varit så bra, jag har haft sån extrem hemlängtan så jag var nästan redo att åka hem. fast jag vet att jag inte ska åka hem än, det går inte för sig. det är bara så att jag saknar så många människor där hemma. vad som är sorligt på ett sätt, bra på ett sätt, är att jag verkligen märkt vilka människor som är mina riktiga vänner. vilka som bryr sig om en och vilka som man alltid kommer att ha kvar hos sig förhoppningsvis livet ut. även jag kan vara dålig på att höra av mig till folk men jag gör mitt bästa, ett mail, ett ord, vad som helst kan göra en hel dag för min del. oj oj, skickar kärlek till alla er där hemma.

I alla fall. jag sitter inte här för att babbla om känslor och min kassa vecka. jag ville bara göra er avundsjuka, jag kommer ha en sån underbart bra kväll så det kommer inte vara sant. jag ville ha sovmorgon så jag inte blir trött klockan 21 inatt, men är man van att gå upp fem varje dag så känns faktiskt halv nio som en lång sovmorgon.

wooohoooo. Hetfield. ikväll är det du och jag. och resten av publiken.


såhär slappnar man av om man slutar tidigt en dag.

frukost med familjen dagen efter Jools 21-årsparty.