Mamma har slagit sag i saken vad det gäller att rensa ut både vinden, friggeboden... ja, alltså alla vrår som finns. två stora lådor står numera utanför mitt rum, och det är klart att man blev nyfiken på vad som fanns där i. bland annat mina dagböcker.. haha tokig var man redan då. en stooor hög med brev fick jag syn på direkt, och det högg i hjärtat så fort jag såg dem för jag visste att de flesta breven i högen var från Alexandra.. Hon var min "brevis" i flera år. vi var "bästa kompisar som berättar allt för varandra och som var bra på att hålla hemlisar". från det att vi var 9 år till säkerligen 12-13, och efter det hade vi kontakt via email istället. hon var en människa som älskade livet och alla årstider på året. hon drömde om att bli popstjärna och hade värsta skånska dialekten. Hon var blyg men samtidigt framåt och otroligt ärlig. hon sprudlande av energi, speciellt i sitt sätt att skriva (och med alla 15 olika färger på bokstäverna). en otroligt givmild och omtänksam människa och jag minns att hon alltid skrev hur mycket hon älskade att just leva och hur mycket hennes familj betydde för henne. hon har skrivit om drömmar som hon inte fick en chans att få uppleva. vi var nog runt 15 år när hon ville prata med mig om något "allvarligt", vi hade inte hörts på ett tag eftersom att ju äldre man blev desto sämre blev man ju på att svara/skriva. men den där eftermiddagen satt vi och pratade på msn och hon berättade att hon hade fått skelettcancer. och tyvärr så blev det ingen vidare lång kamp. hon dog ett par månader senare. jag minns att jag försökte skicka uppmuntrande email, vi chattade ibland när hon inte var inne på behandling. hon sa ofta att det var jobbigt att må illa hela tiden. Jag var säker på att hon skulle bli frisk igen, cancer, vad var det?! jag kommer inte ihåg sista gången vi pratade,  men jag fick reda på att hon var död via en av hennes bästa kompisar. det var hemskt. livet är orättvist. Jag grämer mig över att jag inte skickade ett långt långt brev och berättade hur mycket hon betytt för mig som "brevis", för faktiskt så även fast det kanske låter konstigt så var det en människa som jag kunde berätta allt för utan att vara rädd för vad man skulle få för svar. så är det när man är ung och osäker. Jag vet att hon visste. Hon visste vad jag visste. det är en hel hög med brev som sagt,jag har läst en del av dem och både skrattat och grårit på samma gång. skrattat för hur rolig man var, gråtit för att hon inte finns mer. livet är bra orättvist när en sån fin människa tvingas lämna den! Jag vet att hon sover gott nu. Hon var lycklig ända in i det sista och somnade in med ett leende på läpparna med sina närmsta vänner och sin familj. alltså, den här tjejen glömmer jag aldrig. hoppas fler 9 och 10 åringar får en likadan brevbästis som jag hade, som de också kan få träffa och prata hemlisar med när de är 22! tänker på dig Alex.