Alltså, ni vet den där känslan man får ibland att man äger hela världen och känner att allt går åt precis det håll man vill... den känslan av hur mycket man vill skrika ut och berätta för allt och alla hur fantastiskt bra man mår.. DEN börjar sakta med säkert göra sig hemmastadd i min kropp oftare än någonsin. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig som om att jag kommer explodera i vilken sekund som helst. Å andra sidan, varför skulle jag i n t e vara glad? det är jobbigt att sakna och vara saknad, annars har livet varit felfritt i.. jag vet inte hur många månader. hata mig inte för det! lär dig älska livet du med istället.

ciao


lelove