jag är helt tom. min prinsessa har gått bortt. en familjemedlem. en liten skit som funnits i mitt liv sedan jag var 7 år. känslan jag har i min kropp just nu går inte beskriva. jag kan inte säga annat än att jag är helt tom. tömd på energi och lust. jag hör mig själv skratta åt mina vänners försök att liva upp mig men jag hör hur falsk jag låter. fan också. hatar döden. jag vill åka hem till sverige och krama min mamma och min pappa och min syster och min bror. jag vill sitta där hela familjen, inklusive våran lilla plutt och bara sitta där och njuta av hur underbar familj jag har. vårt fina hjärta. jag vet att hon mår bättre nu och känner ingen smärta mer, men jag vill inte inse att hon inte kommer rusa mot mig när jag kommer hem och bli helt vild av gädje, som hon alltid gjorde förut. jag kommer inte ha någon irriterande skit som gnäller utanför min dörr när jag har sovmorgon och som kryper ner hos mig för att sova ett par timmar till. jag kommer inte ha någon med mig när jag drar ut på gräsmattan för att lapa sol och jag kommer inte ha någon som kommer och trycker nosen mot mitt ansikte när jag är nere och jag kommer inte ha någon som lägger sig på min laptop bara för att få min uppmärksamhet. förstår ni hur hemskt det är. jag känner mig hemsk också, jag var inte där och sa hejdå. som min mamma sa så var det förmodligen ganska så bra att jag inte var det eftersom hon var riktigt illa däran de sista dagarna och jag hade ine kunnat stå ut att se henne sjuk. men det var en kämpe, hon blev gammal och hade ett fantastiskt liv. hon betydde mycket för oss alla och det kommer vara riktigt svårt att smälta. jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera, jag har inte träffat henne på ett år nästan exakt på pricken idag, och jag minns att jag pussade henne en extra gång för att jag insåg att det faktiskt kunde vara sista gången jag höll om henne. men inte trodde jag att det verkligen skulle bli så. fan också.


hoppas hon kan springa såhär vart hon nu än är. utan äckliga tumörer och på friska unga ben.