ena dagen snubblar man baklänges medans man den andra vrålkutar kan framåt. de dagarna man snubblar brukar vara då ens hjärna bestämmer sig för att allt ska vara skit. då får man vara så snäll och ge fan i hjärnan och börja jogga framåt istället.. typ. livet är bra lustigt. känslan av att lycka finns väl alltid där någonstans liksom. HEH så att säga. gillar man ris så gör man, vill man äta ris får man vänta. internt? ja jätte. men ändå.

Jag skulle vilja be er att börja dansa zumba. jag har en helt awesome kusin som bara är helt... awesome på det. jag varnar dock för att vissa svårigheter som att sitta ner på toasitsen, eller böja sig ner för att plocka upp tappad gurka på golvet inträffar. men det är det värt det eller? en hel dag med gräsklipparn utan att det egentligen är möjligt att ens gå.. det ni, man får veta att man lever. och att man behöver träna M E R A ! hoppas det gått över lite till imorgon dock. blir väl knappast dans om man inte kan röra kroppen ordentligt? eller?

ciao


en mycket fin vän som jag gärna packar ner i min väska när jag åker till andra sidan världen

high five for new adventures: 45

galet. eller.
___________
Idag har jag vikarierat på fritids, var lite småhärligt att komma tillbaka till gamla goa Myråsskolan igen. det var dock det lättaste jobbet jag någonsin varit med om. faktiskt. det bästa på hela dagen var att leka frisör och få hårmassage i över en timma. man kanske skulle sadla om till fritidsledare...

Imorgon är jag tillbaka och jobbar med gräsklipparn igen. där trivs jag väl bäst, eller något i den stilen. jag förstår mig inte på folk som ser ner på arbeten som trädgårdsarbetare osv. det är ju rätt kul egentligen. alla tycker vi olika, och jag tycker det är helt okej. jag blir riktigt stolkt över att ha en pappa och morbror som driver en sån fantastiskt uppskattad firma. skryt lagom tänker ni, rätt åt er.

Helgen ska spenderas med storasyster ute i ulricehamn. jag måste passa på att pussa på min systerson så mycket jag kan innan jag åker. när jag kommer hem kommer han säkert redan springa runt som en tokstolle. och hörrni vet ni vad, snart blir jag faster också. livet är underbart.

hä på dä.

high five for new adventures: 51 days

Alltså, ni vet den där känslan man får ibland att man äger hela världen och känner att allt går åt precis det håll man vill... den känslan av hur mycket man vill skrika ut och berätta för allt och alla hur fantastiskt bra man mår.. DEN börjar sakta med säkert göra sig hemmastadd i min kropp oftare än någonsin. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig som om att jag kommer explodera i vilken sekund som helst. Å andra sidan, varför skulle jag i n t e vara glad? det är jobbigt att sakna och vara saknad, annars har livet varit felfritt i.. jag vet inte hur många månader. hata mig inte för det! lär dig älska livet du med istället.

ciao


lelove

bara så att ni vet mates. alla som har samma humor som jag ska gå på Bridesmades, en nyss utkommen komedi. jag skrattade så att jag grät. den var hysteriskt rolig. bra avslut på denna helgen. ciao

Mamma har slagit sag i saken vad det gäller att rensa ut både vinden, friggeboden... ja, alltså alla vrår som finns. två stora lådor står numera utanför mitt rum, och det är klart att man blev nyfiken på vad som fanns där i. bland annat mina dagböcker.. haha tokig var man redan då. en stooor hög med brev fick jag syn på direkt, och det högg i hjärtat så fort jag såg dem för jag visste att de flesta breven i högen var från Alexandra.. Hon var min "brevis" i flera år. vi var "bästa kompisar som berättar allt för varandra och som var bra på att hålla hemlisar". från det att vi var 9 år till säkerligen 12-13, och efter det hade vi kontakt via email istället. hon var en människa som älskade livet och alla årstider på året. hon drömde om att bli popstjärna och hade värsta skånska dialekten. Hon var blyg men samtidigt framåt och otroligt ärlig. hon sprudlande av energi, speciellt i sitt sätt att skriva (och med alla 15 olika färger på bokstäverna). en otroligt givmild och omtänksam människa och jag minns att hon alltid skrev hur mycket hon älskade att just leva och hur mycket hennes familj betydde för henne. hon har skrivit om drömmar som hon inte fick en chans att få uppleva. vi var nog runt 15 år när hon ville prata med mig om något "allvarligt", vi hade inte hörts på ett tag eftersom att ju äldre man blev desto sämre blev man ju på att svara/skriva. men den där eftermiddagen satt vi och pratade på msn och hon berättade att hon hade fått skelettcancer. och tyvärr så blev det ingen vidare lång kamp. hon dog ett par månader senare. jag minns att jag försökte skicka uppmuntrande email, vi chattade ibland när hon inte var inne på behandling. hon sa ofta att det var jobbigt att må illa hela tiden. Jag var säker på att hon skulle bli frisk igen, cancer, vad var det?! jag kommer inte ihåg sista gången vi pratade,  men jag fick reda på att hon var död via en av hennes bästa kompisar. det var hemskt. livet är orättvist. Jag grämer mig över att jag inte skickade ett långt långt brev och berättade hur mycket hon betytt för mig som "brevis", för faktiskt så även fast det kanske låter konstigt så var det en människa som jag kunde berätta allt för utan att vara rädd för vad man skulle få för svar. så är det när man är ung och osäker. Jag vet att hon visste. Hon visste vad jag visste. det är en hel hög med brev som sagt,jag har läst en del av dem och både skrattat och grårit på samma gång. skrattat för hur rolig man var, gråtit för att hon inte finns mer. livet är bra orättvist när en sån fin människa tvingas lämna den! Jag vet att hon sover gott nu. Hon var lycklig ända in i det sista och somnade in med ett leende på läpparna med sina närmsta vänner och sin familj. alltså, den här tjejen glömmer jag aldrig. hoppas fler 9 och 10 åringar får en likadan brevbästis som jag hade, som de också kan få träffa och prata hemlisar med när de är 22! tänker på dig Alex.

det är sånt här som man ska njuta av egentligen. varma sommarnätter med allsång på i bakgrunden. konstigt nog så känns just det här som en viktig del av en r i k t i g sommar. kanske för att man insåg vad sånt faktiskt betyder när man är någon annanstans. nu sjunger Johnny Logan sin såndär superballad Hold Me Now. gud så vackert. det var nog det jag hade på hjärtat! OCH.... 60 dagar kvar till nya äventyr! tjenna.