hoppas ni alla har haft en stenbra midsommar, jag hade den bästa på länge. sen så har jag ju inte firat midsommar de föregående två somrarna så det är väl inte så konstigt att det känns som det här vart den bästa. kan ännu en gång konfirmera (säger man så!?) att släkten är bäst!

Mina tankar håller sig fortfarande kvar någon annanstans och jag börjar faktiskt undra om jag någonsin kommer att acceptera att jag är hemma, men jag håller mig positiv så gott det går. allting är kanonbra så länge jag är med familjen och vännerna, men att gå och lägga sig får ju fart på maskineriet innanför pannbenet. äsh, det är väl tillåtet att få ångestattacker över saker så länge de inte håller i sig särskilt länge så att säga. har mycket att se fram emot nu också, mycket helger så att säga och jag måste fortfarande träffa en hel drös med människor som jag inte träffat än. tiden flyger iväg och jag älskar att det går så fort. sen i oktober kan allt saktas ner och gå väldigt långsamt så mitt sista år i australien inte går lika fort som det första, eller blir det verkligen sista? höööh?!?

förresten. har fått mitt andra års visum! yeeeess!

höres!

torsdag. bra dag på jobbet. tröttsamt med gräs(pollen?)allergi som plötsligt ploppat upp från ingenstans bara. Passar lagom bra då man klipper gräs mestadels av dagarna! Idag har i alla fall jag tänkt på en sak ganska så mycket, filosof som jag är. Det är någonting som är bra positivt med att jobba ute i trädgårdar, man behöver inte riktigt tänka på vad man gör (joo, till viss del men det är ju inte så att man behöver hålla koll på siffror osv)  så då har an verkligen tid till att fundera över saker, eller fantisera om att resa jorden runt... I alla fall så tänkte jag idag på vad livet hade varit ohärligt utan vänner. en dos vänskap om dagen och livet känns genast lättare. det är inte ofta man påpekar hur mycket en person faktiskt betyder för en, man borde göra det oftare. Jag som varit borta ett tag har ganska så lätt för att se vilka som faktiskt är mina "riktiga" vänner och vilka som stannar vid "bara" vänner. Till viss del så är det lite sorgligt, för man inser att man faktiskt har "bara vänner" som man trodde var "riktiga vänner". Men det bevisar också hur starkt band man har till dina "riktiga vänner". Jag skulle göra allt för dem, såvida de inte ber mig att bosätta mig i sverige för resten av mitt liv för det funkar inte så känner jag. Men ni förstår själva mottot? hoppar du så hoppar jag, gillar du inte din mat så byter vi, ringer du mitt i natten och behöver goda råd så får du det, behöver du något så ordnar jag helt enkelt det. Det är nog vad måna känner för sina bästa vänner i alla fall, en sak som är säker är att man ska vara försiktig med de riktiga vännerna man har, se dem som prydnasporslin typ, tappar man dem så går de sönder, och försöker man limma ihop dem så blir det liksom aldrig riktigt bra igen. right?

Jag borde vara back on track alldeles snart! Det har varit ganska så hektiskt att komma hem, många man vill träffa hela hela hela tiden. man ska ta vara på tiden man har, har jag hört och det försöker jag vara bra på. Jag har idag jobbat exakt en vecka, därför känns det som om jag varit hemma i över en månad.. fast det är faktiskt inte mer än 1,5 vecka. det är lite sjukt.. ska jag liksom anpassa mig till det här helt och hållet nu eller? hur gör jag egentligen? när ska jag börja tänka helt på svenska igen undrar jag, mitt huvud är fortfarande förvirrat. och när ska jag bli av med mina så kallade tvångstankar att "jag vill åka tillbaka NU helst igår". för jag känner mig så elak, jag vill ju umgås med alla små själar här hemma ett tag. titta på mamma och pappa så mycket jag vill liksom. fast när hjärtat säger till så står huvet still - eller något i den stilen.

jag ska helt enkelt försöka ändra inställning, som Hakuna Matata ni vet. efter en sisådär 14-15 veckor så åker jag faktiskt igen och vare sig det blir bra eller dåligt med saker då jag kommer tillbaka till australien så kommer jag i alla fall vara nöjd! och så kommer jag säkert få en slags tvärtom effekt och sakna mina människor som jag så gärna hade stoppat ner i resväskan och tagit med mig men som inte riktigt får plats..

man kan aldrig äta kakan och ha den kvar eller vad är det man brukar få höra?

Här sitter jag nu. I mitt eget rum. med världens konstigaste känsla i kroppen. Känslan att få krama om alla jag älskar igen går inte att beskriva. Men det är någon del av mig som inte alls är nöjd och jag känner mig skitelak mot alla som är så glada över att jag är hemma när jag tänker så. så misstolka mig inte, jag ÄR också glad. Jag har väl kanske inte riktigt insett att jag är hemma igen, allt kommer över mig i vågor. miljontals blandade känslor. Jag är nog mest rädd för att förlora allt jag hade på andra sidan jorden för att jag bestämde mig för att det var dags att ägna lite tid åt sverige... men som alla säger och som även jag vet; är det meningen så är jag tillbaka där igen rätt vad det är och kommer känna exakt samma känslor som jag gör nu! so get over it.

Flygresan hem gick fint förutom att jag skrämde ihjäl den lilla asiatiska tjejen som satt bredvid mig när jag började stortjuta då planet lyfte och att jag höll på att bli fast i Amsterdam på grund av tidsbrist. men när jag väl landade och fick krama om min familj så kändes allt bara bra igen. vi alla grät väl en skvätt, jag grät ganska många skvättar. men det var en fin känsla! spenderade hela dagen med familj och släktingar, åkte ner och kramade ihjäl min bästa vän och sen blev jag väldigt trött. blev uppassad på något otroligt och vi hade en härlig kväll med grillning och öl. lördagen var lång. det är väl allt jag har att säga. blev helt galet överaskad av mina fina fina fina fina tjejer som jag har saknat så himla mycket. Jag satt där och bara stirrade på alla, känslan att vara tillbaka blev om möjligt ännu bättre! och det var lika galet som alltid. som att man aldrig varit borta liksom.

Om jag skulle ta och packa upp min väska kanske... fortsätter jag skriva så kommer det bara handla om hur mycket jag älskar min familj och mina vänner och det kan bli lite drygt att läsa kanske. återkommer!

Idag är det på pricken 16 månader sedan jag steg ut på Perths flygplats och fick en total chock av värmen. Jag var nervös, förvirrad, borttappad och hade ingen aning om vad jag höll på med. jag har ungefär samma känsla i kroppen just nu, väldigt förvirrad. I alla fall, efter många om och men hittade jag tåget som skulle ta mig till Bunbury och på tågstationen stog pappa Phil och väntade på mig. Jag fick träffa familjen som jag skulle bo hos de nästkommande 2,5 månaderna... det råkade ju bli 7 månader istället vilket jag är väldigt glad för. Jag tänker tillbaka på ad jag gjorde för ett år sedan. jag åkte till Bali med min soulmate Sebastian istället för att åka hem. hur sjukt kändes inte det då? en det kändes hur bra som helst samtidigt. jag skulle liksom inte åka hem och hade inte ens planer på Sverige. ush nej. nu sitter jag här. påbörjar min resa hemåt imorgon. kommer gråta järnet när jag säger hejdå till min lilla familj här i Binningup och sen kommer jag väl sakta men säkert bli mycket exalterad över att få träffa alla där hemma. jag ser det hela mer som en paus i mitt australienska liv, åker hem och jobbar arslet av mig lite grann för att ha råd att komma tillbaka. det är egentligen synd att jag föll för det här landet för vad man än gör så kostar det ungefär en en miljon dollar (nästan).

Ikväll blir det avskedsparty.. igen. haha dessa avskedspartyn alltså det finns inget slut på dem. men deras svenska morsa/partygalning åker hem så det är väl förståeligt va! hoppas jag inte får för mig att dricka 2 liter vin själv bara för då blir det verkligen en jobbig flygning hem.

sa jag att det regnar idag förresten? nej, men nu sa jag det. har inte sett solen på en månad typ. vet ni att det gick ner till 0-gradigt på natten i Sydney? det tror man inte men så var det. nu ska jag dricka min kiwi-äpple dryck och gå ut och sole i stormen. inte.

love
malin

såhär glada var jag och jools när vi sågs i fredags. ???