Jag insåg just att det igår var 2 månader sedan jag lämnade Sydney... Tiden är inte nådig alltså. samtidigt som det faktiskt känns som en hel evighet.. så känns det också som om jag hoppade in i den där taxin med hela ansiktet fyllt av saltvatten alldeles nyss. att tiden ska vara så jädra svår att ta vara på? Livsnjutare som jag är (har blivit?!) så vet jag att jag tar tillvara på så mycket som möjligt. det är så lätt så lätt att glömma bort varför man lever, och hur man har roligt. Många resande, inte bara jag, har fått frågan många gånger.. "vad vill du göra med ditt liv då?". vad sa man svara? jag har the time of my life just precis nu och jag siter i framtiden om jag sa vara ärlig för den ommer lösa sig ändå. jag täner inte plugga bara för att jag är 22 år och att en del tycer att det är "på tiden". jag tänker inte saffa lägenhet och katt för att "jag är tillräckligt gammal för det", och jag tänker verkligen inte bo i Sverige på heltid "bara för att jag är svensk". följ dina drömmar så som fjädern följer vinden, glöm aldrig det. sen om det nu är att flytta till lägenhet och skaffa katt så gör det då. men klaga aldrig på ett liv du inte är nöjd med för det går alltid att förändra.

förresten är jag jävligt nöjd med mitt liv. om man får skryta. jobbar man hårt får man vad man förtjänar. peace.


a mind light as feathers takes you further on travels

Haf har ju förstått att jag kommer att bo i en storstad resten av mitt liv, eller alltså.. jag tror det! Man vet aldrig vad man får för sig senare i livet, men en sådan törst som jag har av storstäder för tillfället känns faktiskt så pass jobbig att jag måste till en NU! typ. En stad där du hittar nya gator eller parker eller cafén även fast du bott där i ett halvår eller år eller kanske till och med två år. där du går ut och dansar och inte känner en enda människa eller där du går omkring på stan utan att se människor du känner. livet blir så mycket roligare så, det är vad jag tror i alla fall. städer som jag kan tänka mig just nu är faktiskt givetvis Sydney, oj blev kär i staden, Melbourne, San Fransisco, Los Angeles, new York eller London. a ni hajar va? wish me luck ...

NEJ FY skäms på mig säger jag och får nästan ta och ber om ursäkt över de senaste inläggen. eller nej, man ska inte be om ursäkt för att man inte råkar vara glad 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Förra veckan var jag dock verkligen inte mig själv, och det var inte på grund av något speciellt som jag var nere heller. Jag tror jag haft mycket att smälta samtidigt som jag envist räknar ner dagarna till nya äventyr när jag borde ta vara på att få krama mamma när jag vill.. liksom. såå. ännu en gång, Malin Sofia Svantesson, jag beordrar dig att se fram emot dina äventyr MEN låt det inte gå till sådan överdrift att allt värdefullt här hemma hamnar i bakgrunden. aiiight? ja!

en aning scitsofrent (stavning?!) men det gillar vi (höhö, vi).

oj oj, jag riktigt känner hur det bubblar i hela magen av positivitet nuförtiden. jag är nog en sån där irriterande person som ska vända och vrida på vad någon än säger till något bra. det tänker jag inte be om ursäkt för heller. folk behöver vara lite mer glada och tro på sig själva mer här i livet. det kommer man långt på, kolla bara The Secret (dokumentär) så får ni se själva.

fantastiskt. nu blir det film. hejs


varför inte jämföra livet med att hoppa runt på en sån här rolig röd leksak för barn?!

arbetsveckan är över för min del, kan inte påstå att det vart någon härlig vecka precis. men det går åt rätt håll nu i alla fall, livet alltså. äh skit i det, jag känner att positiviteten är på väg tillbaka och det är det som är huvudsaken. Man ska inte gå runt och fundera för mycket över saker och ting, att leva i nuet är det bästa som finns. sen kan man ju ha lite framförhållning. men att sitta och planera ett helt liv går inte. planerna man har... de ändras ändå!

nu ska jag titta på en film som tydligen ska vara bra. hade!

Jag ser fram emot helg. jag behöver sova, göra något riktigt kul, ta en paus i funderandet över framtiden. Den här veckan har jag tappat bort min spontanitet, mig själv och det positiva i livet. Det är påväg att hitta tillbaka igen, det gör det alltid. jag älskar att vara jag! jag älskar att se tänka positivt på saker som folk tänker är omöjliga, jag älskar att vara positiv över min framtid och jag älskar att inte veta vart jag befinner mig om 3 månader. Jag antar att det varit mycket känslor på senaste. besvikelse över vänskap, saknad av någon väldigt fin, saknad av att vara på resande fot. samtidigt så älskar jag att kunna prata med mamma och pappa när jag vill, ta bilen till någon kompis när jag känner för det, äta från ett kylskåp som aldrig är tomt är bara det helt underbart. Det är bara det att någonting gör mig orolig, gör det svårt att slappna av på riktigt. Idag fick jag ett slag i ansiktet, ett slag som säger åt mig att rycka upp mig, vara vanliga jag och inte överanalysera precis allt som händer. jag vet att det blir bra, allt blir liksom alltid bra hur man än vrider och vänder på saker och hur obra det än känns.. så kommer det till slut ändå en dag kännas bra igen, man kommer må bra rättare sagt. hur annars skulle folk som är med om det allra jävligaste stå upp på sina ben idag. bara en tanke liksom. det låter som hela världen hänger över mig? jomen det har den gjort den här veckan. det är inte ofta det händer att jag blir sådan här. så det är svårt att försöka förstå vad som är felet. fast egentligen är det nog inget fel, alla mår väl inte jättebra hela tiden och nu var det min tur. universum jävlas med mig helt enkelt. oj vad skönt att få skriva det där.

det blir en bra dag imorgon. det känner jag på mig.
lelove

idag är det cirka 10 veckors jobb kvar med min fina pappa, om exakt 10 veckor och 3 dagar åker jag till london med några godingar, 11 veckor (och 3 timmar hah!) tills jag lyfter från england mot Australien och 11 veckor och 2 dagar till jag sätter foten i självaste Sydney. Det låter länge när man säger att man åker hemifrån 1 oktober, men lägger man upp det såhär så inser man hur fort tiden kommer gå. jag är bara något exalterad över alltihop, otroligt nyfiken på vad som kommer hända det här året där nere. kommer man bosätta sig och jobba eller fortsätta glida runt lite som man känner för? det är spännande, tycker inte ni det också? egentligen hade jag velat köpa en villa i Sydney harbour mittemot operahuset eller ett med havsutsikt vid Bondi beach. men vi får väl se, drömma ska man. det har jag väl alltid sagt hörrni. utan drömmar kommer man inte runt husknuten. sen om drömmen blir helt eller halvt uppfylld får man väl se. jag hade liksom kanske nöjt mig med en liten lägenhet vartsomhelst i hela Sydney till exempel... istllet för det där huset! ja ni fattar säkert mer än jag, det är lätt att få storhetsvansinne innuti hjärnan!

hejdå

'elo!
vet ni vad? Visum check och flygbiljett kirrad. jag har 81 dagar kvar i vårt fina land innan det blir nya äventyr. först London med några nära och kära sedan Sydney för att fortsätta vart jag liksom pausat ett annat liv. det känns otroligt bra faktiskt, jag vet att det kommer bli svårt att säga hejdå till familjen och vännerna, eftersom den här gången vet jag att jag blir borta ett bra tag. sist jag åkte skulle det bara handla om 3 månader men som råkade bli ganska många mer månader. men den gången var det inget farväl så som det kommer bli nu. ja ni fattar, nu är det ju ett tag till jag åker så jag ska väl inte gå runt och tänka på det än! men 12 veckor går fort, och vad jag vill säga är väl egentligen att jag tänker njuta av varenda sekund! Jag har sådan ångest för att jag inte hinner träffa precis alla hela tiden, men man är väl människa också! man kan faktiskt inte dela på sig, så det får bli vad det blir. oj vilket tråkigt inlägg. men ändå!  ciao